Så började den otroliga historien om svårt hjärtsjuka Linda, hennes kamp för livet och för att få syssla med det som stod allra högst upp på den lilla nioåriga flickans önskelista, ATT FÅ ARBETA MED DJUR, och så blev det! LINDA & the MINISTARS föddes.
Linda har sedan liten älskat hästar och ridning. Hon tog bl a ridborgarmärket redan som femåring på en häst som hette Porter. Porter blev sedemera Lindas alldeles egna häst. Den lilla flickan och hennes trogna vän Porter blev ett oskiljaktigt par.
När Linda var 9 år fick hon genomgå sin andra stora hjärtoperation, i London denna gång. Operationen var för svår för de svenska kirurgerna. Innan flyget till London gick pratade familjen med en svensk hjärtspecialist, som då sade till Linda att hon fick rida, MEN absolut inte ramla av! Alltså riktigt dubbla budskap, för det vet ju alla som rider att ibland händer det att man ramlar av. Det läkaren menade egentligen var att Linda inte fick rida.
I London skulle man operera in en mekanisk hjärtklaff. Denna kan skadas om man faller exempelvis från en häst, alltså slutridet för Lindas del. Lindas chanser att överleva operationen var 20-80, till Lindas nackdel. Det innebar att hon måste ha något att kämpa för.
Eftersom Linda älskade hästar villkorslöst beslöt hennes pappa och mamma att försöka få tag på en minishetlandponny åt henne. Den skulle ju Linda kunna ha som nästan en hund fast att det ändå var en häst fast i ett väldigt litet format. Familjen reste runt i Sverige och letade efter en liten ponny och till slut hittade man en liten misskött och raggig ponny i Skåne. Ponnyn var dessutom dräktig i slutstadiet, fast det visste ägaren inte ens om, fick vi veta senare. Inne i hagen fanns några barn som galopperade och hoppade omkring med den stackars lilla ponnyn. Det visade sig också att den lilla ponnyn var ilsken mot de här barnen. Hon var snäll att rida, men så fort de hoppade av försökte väl ponnyn att ge igen. Lindas mamma och pappa blev naturligtvis oroade av ponnyns ilska, men traskade i alla fall upp till ägaren och frågade om ponnyn var till salu – och det visade sig att hon var.
Linda och det stackars stoet närmade sig varandra med försiktighet i hagen. Linda sa till den lilla ponnyn: Antingen blir det du min lilla vän eller ingen ponny alls för min del. (Lindas envishet i ett nötskal).
Nalle-pigan, som ponnyn hette, köptes och flyttades därifrån. Jag vill lova att tjejerna som höll på med Nalle-pigan blev paffa när Linda sa till dom att sluta plåga ponnyn och att hon, Linda, just hade blivit ny ägare till Nalle-pigan.
Operationen var närstående och vi lovade Linda att Nalle-pigan skulle finnas hemma och vänta på henne när Linda kom hem igen från London. Storebror och systerns pojkvän fick i uppdrag att hämta hem ”Nallis”. Linda kunde ju inte tillåta sig att dö i London nu, hon hade ju en liten Nallepiga hemma som behövde henne.